fredag 23 september 2016

En krånglig enkel klänning

Mitt syprojekt den senaste tiden har varit en klänning som jag inte riktigt vet om jag ska kalla enkel eller krånglig. Det började med att jag köpte en stuvbit av ett batiktyg i starka färger med glitter, säkert inte i allas smak men oemotståndligt i mina ögon. Jag visste från början att jag ville utnyttja tygets breda bårder och sy en klänning, och till slut bestämde jag mig för mönstret Laurel från Colette, eftersom jag ville ha något med enkla linjer och en rak nederfåll. Jag klurade och pusslade lite för att mönsterpassa i sömmen mitt bak, och så satte jag igång.
Den här klänningen var svårare att sy än vad man kan tro med tanke på hur rak och enkel den ser ut i instruktionerna. Det första problemet var att jag är något smalare än vad som anges för den minsta storleken, så jag var beredd på att behöva ta in den färdiga klänningen lite. Jag bestämde mig för att vänta till sist med att sy insnitten i ryggen, för att kunna justera storleken med hjälp av dem, vilket i sig känns som ett klokt beslut, men jag tänkte inte på att de skulle hamna mitt i mönsterbården, så trots den mönsterpassade mitt-bak-sömmen blev inte ryggen så snygg. Kanske hade klänningen fått bättre proportioner om jag hade tagit in den i sidsömmarna också, men där hade jag sytt i fickor för att slippa mönsterpassa utanpåfickor, så jag struntade i det.

Det andra problemet var att jag hade lite svårt med ärmarna. Jag har aldrig satt i ärmar på något annat än trikåplagg och var inte beredd på momentet att lirka in en större ärm i ett mindre ärmhål. Jag var helt övertygad om att det var något fel på mönstret och var färdig att ta fram saxen och klippa på fri hand, men tack och lov tittade jag först i en syhandbok och på nätet och blev övertygad om att mönstret hade rätt och jag hade fel. Jag är faktiskt riktigt nöjd med hur ärmarna blev till slut.

Manschetterna på ärmarna lade jag till på fri hand, liksom den lilla v-ringningen i ryggen. Det var riktigt roligt att fundera på vilken del av tyget som skulle passa till manschetterna.
Jag är ganska nöjd med slutresultatet, men jag begriper inte att det ska behöva vara så svårt att få en klänning att passa. Jag har verkligen inte standardmått, det är uppenbart. Min dröm är att hitta ett enkelt basmönster att använda när jag får tag i ett lite roligt tyg, som sitter snyggt nästan oavsett tygets kvalitet - just med tanke på stuvbitar och loppisfynd. Jag vet inte om jag ska försöka mixtra med det här mönstret, eller om jag helt enkelt ska fortsätta leta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar