Den varmaste av huvtröjor

Bara för att jag sade att det var ett nöje att sy min huvtröja i ullfrotté så stötte jag naturligtvis på problem när jag skulle sy färdigt den. Först krånglade tråden och bildade stora tovor på undersidan av tyget. Först trodde jag att det var för att jag försökte sy genom så många lager, men efter mycket sprättande upptäckte jag att den innersta änden på övertråden, som höll på att ta slut, hade fastnat i trådrullehållaren och ställde till det.
Sedan, när jag var nästan färdig så när som på att sy ihop huvan med tröjan, insåg jag att jag borde ha mätt lite noggrannare (=mätt över huvud taget) när jag vek in huvans kant för dragskon, eftersom det förstås påverkar hur väl huvan och halsringningen stämmer överens. Jag hade bara höftat till något som jag tyckte såg bra ut, och huvan var ett par centimeter för liten på varje sida. Det gick dock att lösa, nästan helt utan svordomar.

Visst ser den ganska proffsig ut? Den är betydligt längre än mina köpta huvtröjor, och till och med jag som sällan klagar på att en tröja är för lång tänker att om jag syr en till kommer jag nog att göra den lite kortare.

Huvan känns också lite väl stor, men annars är jag väldigt nöjd med passformen och utförandet.

Planen är alltså att den här ska funka till exempel vid fjällvandring. "Tunna men varma kläder" hade jag visst i åtanke i höstas. Tunn kan man verkligen inte säga att den här tröjan är, men däremot lär den vara varm så det räcker. Jag vägde den när den blev färdig, eftersom vikten är rätt intressant vid vandring, och den väger 650 gram, vilket är ganska mycket. Kanske måste jag en vacker dag sy en till huvtröja i lite tunnare ulltyg.

Nu låter det kanske som om jag är missnöjd, men det är jag absolut inte. Den här tröjan är snygg, skön och användbar. Jag försöker nog mest hitta en ursäkt att köpa mer mysigt ylletyg och sy en till!